Idag var det exakt ett år sedan "min" älskade Sigge Mackvack gick bort. Exakt ett år sedan och jag kan fortfarande inte tro på det som hände då. Att det var verkligt. Men trotsallt står han inte i hagen längre, jag kan inte höra honom gnägga och jag kan inte pussa på hans mule - han är bara ett vackert minne djupt bevarat i mitt hjärta. 

Och i mitt hjärta kommer han alltid finnas kvar .. <3


Det var den 13 Juli 2010. Ett oväder var på väg. Snart var himlen mörk och blixten spred ett litet ljus. När ovädret lugnat sig skriker jag. Tårarna faller och mitt hjärta skärs sakta ut och tas från mig. "Nej, nej, nej ..." är det ända som kommer från min mun emellan skriken. Bilresan hem var lång, oplanerad. Och det ända jag såg framför mig var han. Hans svarta man som böljade i vinden. Hans blick. Jag kunde höra hans gnäggning inne i mitt huvud. Väl vid stallet gick jag ut i hagen. När jag såg honom ligga där i vattenpölen brast allt. Det var då jag förstod att det inte var en dröm. Att allt som hänt var verklighet. Jag satt vid hans livlösa kropp, klappade honom, pussade honom och viskade att jag älskade honom i hans öra. Önskade att han skulle resa sig. Men det gjorde han inte. 

Att allt kan hända så snabbt. Bara en sekund och sen hade hela mitt liv raseras.
Bara en sekund och sen var du borta ....

Sigge, jag älskar dig. Vi sa föralltid, men tiden hann ikapp oss. Vila i frid <3